Sedan januari har R och jag gått på yoga och vattengympa. Vi fick ett halvårskort var av våra familjer. Vilken lyx! Vi har även använt möjligheten att kunna använda anläggningens spa så ofta vi har kunnat. Men är det inte konstigt! När man använder denna lyx och gör det till en vana så försvinner njutandet lite, inte helt, men det blir liksom inte längre en speciell känsla av att man upplever något priviligerat. Fast det är just det! Vi kan göra det just detta halvåret och sedan säger ekonomin stopp. Men vi gör det ännu och njuter. Ibland orkar jag inte och då stannar jag hemma helt enkelt. Vilket privilegium att ha just det valet. Att tacka nej till lyx. Att sitta i ett varmt bad utomhus i den kalla luften och sedan in i en bastu om man vill det. Att ha fått lära sig yoga och att därigenom hjälpa kroppen att må bättre. Att även mjuka upp och lite grann lära sig att lindra det trasiga sinnet.
Det är vinter. Och det har varit en ovanligt kall och lång sådan. Mörkret la sig redan i oktober och även meterologer har uttalat att det har varit de mörkaste månaderna på minst 25 år. Snön kom i mars! Och det ganska så rejält. På bara 2 timmar blev barmark till vitmark och snön yrde så att man knappt såg en hand framför sig. Men det blev verkligen vinter. Visserligen är det väg mot slutet av just den årstiden, men ändå ännu vinter. Kallt och snö, töar och regnar, och sedan kallt och snö igen. Så det var väderleken!
Jag är så in i bomben trött. Av någon anledning så är jag tröttare här hemma, speciellt efter att vi eldat i kaminen ett par timmar. Börjar tro att den sköna värmen som eldstaden sprider kanske inte är så bra för luften i rummet. Trött, svider i ögonen och bara så totalt trött från det att jag vaknar på morgonen.
Så fort jag kommer ut känns det bättre. Men orken att ta sig ut finns inte, man måste dra på sig en massa varma kläder och det är en jobbig procedur som inte tilltalar mig speciellt mycket just nu.
Jag skyller även på årstiden, måendet blir helt i botten just vid denna tid. Jag trodde i mitt naiva sinne att klimakterieperioden skulle avta, men ack vad jag har bedragit mig.
Vallningarna har avtagit, men ersatts av extra uselt mående och en kraftlöshet som bara kan beskrivas som totalt orkeslöshet. Jag har från och med idag ökat D-vitamin intaget med en extra brustablett. Samtidigt har jag varit tvungen att ta ångestdämpande och det känns som att ha nått ett bottenläge. Men eftersom jag inte vill ha östrogentillsatts så har jag inget annat val. Istället för Xanor och stesolid som läkare har skrivit ut till mig, så gör jag valet att prova annat, Citolopram, eller vad hundan de nu heter. Livet rinner ifrån mig för att jag inte tar tag idet och lever. Alla negativa tankar fastnar på mig som om jag vore en magnet och jag har verkligen inget att gnälla över.
Denna kropp jag har håller på att ramla i sönder och den enda jag kan skylla på är mig själv. Jag ser enbart i spegeln när jag lägger en make upp, jag koncentrerar mig helt på just målandet, ser inte den gamla slitna duken som färgen hamnar på. När jag är klar så har jag ibland lyckats dölja lite av det ansiktet som jag inte känner igen.
Kroppen bulnar ut på fel ställen, och det som ska sitta uppe håller på att ramla neråt. Det gäller även det som sitter inne i kroppen.
Jag har tappat min urinblåsa! En taga sprang jag och pinkade stup i kvarten, speciellt om jag skulle iväg någon stans. Det trängde på hela tiden, det får jag medicin för nu. I stället måste jag gunga fram och tillbaka när jag sitter där på toastolen för att få ut allt, så jag inte råkar pinka på mig om jag nyser, hostar eller får en skrattattack. (det sista händer nu för tiden väldigt sällan) Och det kan åtgärdas, operation! Men gynekologen anser att det inte ska påverka mig så, eller besvära mig på något sätt, för det är ju ett litet framfall. Blåsan har ju inte ramlat ut och dinglar mellan benen på mig än, och om den skulle råka ramla ut lite så är det ju bara att stoppa upp den igen, iiiiiinga problem... enligt henne! Så nä, hon anser inte att jag behöver en operation för den kanske inte hjälper mig???
Jag går fortfarande och väntar på det där telefonsamtalet som hon skulle göra till mig...den 6 mars! Jag har nämligen tänkt fråga henne om hon har ett sådant framfall, vilket jag är övertygad om att hon inte har! Ändå kan med säkerhet i rösten sitta där och tala om för mig att det inte vållar mig några som helst besvär!
Jag har ju för fan Tenaskydd! Vad tror hon jag använder dom för!
Men jag ska ha psykofarmaka som ska ta bort min ilska mot läkaren och mot alla andra djävla idioter till läkare som inte fattar ett skit om klimakteriet och om inälvor som ramlar ner. Och så undrar vissa varför man är deppig?
Jag fick en fråga av en bekant. Hon tycker att jag gnäller en hel del, att jag framställer mig som ett offer och kan inte riktigt förstå varför jag inte kan gå framåt utan stannar kvar i det förflutna. Frågan var "Är du rädd för att dö?" Jag blev lite stel, men kunde bara svara "Ja, ja det är jag faktiskt!" Varför? Ja, varför egentligen?
Det är inte bara på grund av klimakteriet som den känslan finns, det har varit så i hela mitt liv. Och jag har tänkt och tänkt över just varför.
Jag är rädd för att dö utan att ha blivit älskad för den jag är. Jag är rädd för att dö utan att ha levat och jag vet inte hur jag ska göra det, för ingen har lärt mig, eller visat mig vägen till det levande livet.
Jag är rädd för att dö utan att ha lärt mig att lita på någon vuxen människa, fast jag själv är medelålders så är jag inte det i huvudet. Jag har inte förmågan att fullfölja mina egna önskemål framför andras....och jag har inte orken att kämpa för att göra det.
Det är inte buhu alls som det handlar om, det är inte synd om mig, jag är inget offer! Men vissa människor förstår inte att man inte bara kan stänga av allt man gått igenom och bara blicka framåt. Det finns de som kan, de som använder svek och missförhållanden som en kraft till att klättra uppåt, men alla kan inte det. Det är inte bara så "lätt". Man gör inte alltid valet själv, eller rättare sagt, man tror inte man har rätt att göra det rätta valet.
Jag är rädd för att dö utan att ha lärt mig att jag har ett värde!
För hoppnings vis kommer de där djävla tabletterna ta bort alla dessa negativa tankar för när jag läser detta jag skrivit så är jag på väg att bli ett psykfall.
Och jag kan inte bara skylla på klimakteriet, det har enbart ökat skiten.
Men om man skadar ett barn så växer det upp till en destruktiv individ om inte någon upptäcker att det behöver hjälp för att kunna helas. Jag simmar runt i en mellanvärld, men jag har ett mål innan min tid är slut. Och det kommer jag att försöka skriva ner så jag i alla fall själva kan se att jag gör något för att använda mig av skiten till något bra.
Jag är faktiskt livrädd för att dö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar