Varje gång vi ska träffas så dyker det ordet upp i mitt huvud och jag börjar mer och mer tro att det är antingen min mormor eller morfar som sätter det där. Jag är hemskt ledsen, men jag kan inte förlåta!
Jag kan låta det vara, men inte förlåta, det är alldeles för stort steg att ta och för mig innebär det att jag då måste acceptera att någon skulle ha anledning till att skada någon och att det inte skulle ge konsekvenser! Det kan jag inte göra!
Min läkningsprocess är fortfarande igång, troligtvis blir den aldrig helt klar. De berömda Babystegen är inte så långa, men de går i alla fall framåt!
Jag låter henne ändå ingå i mitt liv, fast på mina villkor! Men ordet "älska" kommer aldrig någonsin att finnas från mig till henne. Och jag tillåter mig själv att känna så.
Som jag skrev i förra inlägget så har klimakteriet inneburit bra saker också. Att kunna säga ifrån och stå upp för mig själv har aldrig funnits i mitt vokabulär. Och ve den som trampar på mig för hårt. Tänk om jag kunnat detta när jag var ung. Ibland kommer tankar om reinkarnation och då tankar om att denna själ måste ha varit ett stort arsel i förra livet, bestraffning som blir mildare och mildare för varje nytt liv man får. Om man ändrar sig alltså. Mitt börjar blir mildare för varje år så antagligen är jag på rätt väg.
Bla bla bla....mitt liv har blivit så för att någon har behandlat mig si och så. Tänk om allt varit annorlunda....bla bla bla....Nä...nu är jag där igen och troligtvis, eller säkerligen är det för att besöket blir idag.
Tyvärr behöver nog alla människor en syndabock när deras mående och liv går åt pipan. Att ta ansvar för sitt eget tänkande och görande blir på något sätt oöverkomligt. De flesta, som jag, skyller på sin uppväxt och föräldrarna, och visst är det en av de stora byggstenarna i ens liv. Men ibland så smular dessa stenar sönder av väder och vind och man måste ersätta dom med bättre material, material som är uppbyggt på nya rön och då med bättre hållbarhet. Man kan och man måste, annars blir det till sist som med gamla lerstenshus, ruiner!
I vittringsstadiet kommer tankar som "vad är där för mening med mitt liv?" Måste där vara någon specifik mening? Om man satt sitt märke som en bra förälder och en bra människa så bör det vara tillräckligt. Tänk så många människoliv som gått ur världen, vissa har satt rejäla märken, genom dom har vi lärt oss om världens historia, både på gott och ont. Och med dessa i åtanke så har vi ändå inte lärt oss att vi kan ändra allt till gott. Vi vet att vi kan och de flesta av oss gör det, utan att hamna i historieböckerna. Det svåraste och största man kan göra, som sätter spår, det är just att vara en bra förälder till de som ska bygga bättre och starkare. Att ha kraften att bygga bättre än det man själv bodde i, är att gå framåt. Att sedan kunna se tillbaka och säga "detta gav mig riktlinjen till hur det inte skulle vara, jag kan bättre", det är styrka. Och det kräver självinsikt.
Men idag är mitt sinne oroligt, fast jag vet att min styrka finns. Barnet inuti mig förstår fortfarande inte varför och hur det kunde bli så. Den vuxna delen av mig gör det till en viss punkt, men inte tillräckligt för att kunna förlåta. Den enda som bör förlåtas helt är JAG. Och ibland kan jag knappt det i heller. Och då kommer tankarna om att jag är en usel individ!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar