Ekonomisk panik

Nu är jag säker på att dosen på de antidepressiva måste höjas. I 2 veckor har jag känt mig bra, humöret har varit helt ok och jag har sett positivt på tillvaron. Jag träffade äntligen en läkare som, bara genom att dra nageln över svullnaden på mitt ben, diagnostiserade mig med inflammation i benen. Efter ett par år med ont i benen och med en svullnad som ibland blev blålila, så har jag haft läkare som inte kunnat säga vad det är. Denna akutläkare, en icke svensk, har verkligen förbättrat min vardag.
Men nu kom dippen. Eller oron. Eller vad det nu är. 
Min dotter har en tumör i halsen som måste opereras bort, vi vet ännu inte om den är god eller dålig. Hon håller på att gå upp i limningen av ångest för att deras företag kanske inte klarar sig. Hon har inte koll på tillvaron riktigt. Och jag kan inte råda henne, bara underlätta.

Sedan har jag gjort en tabbe. Jag är en fattiglapp, så är det, men jag har en inkomst, tak över huvudet och mat på bordet. Tabben är att jag lyssnade på ett ombud från pensionsföretaget Solidar. I kväll hörde jag på nyheterna att de skulle stängas av från pensionssystemet för att de kört med oärliga affärer. JAG HAR PANIK! Jag är nu livrädd för att jag ska sitta med minimalaste inkomsten när jag går i pension. Ikväll skrev jag ett mail till dom och hoppas nu på svar.


Egentligen tror jag inte att tabletterna hjälper på denna sorten dippar, men jag kan hantera situationerna bättre.
Gynekologen hjälper mig inte genom klimakteriet, min blåsa har ju ramlat ner, när jag blir kissnödig så måste jag rusa annars händer en olycka... jag känner mig oattraktiv och oälskad.
Det djävliga är att jag är så ung inuti, jag känner mig som 40 eller till på köpet yngre, jag har missat så mycket genom att deppa mig igenom minst 15 år. 
Jag svettas och blir högröd i ansiktet. När man tror att det börjar lätta så PANG kommer detta skit igen.

OK, gnället är över! Nästan. Jag tror att min hjärna håller på att tilta! 

Scitzofren?

Lugnet som de antidepressiva har gett mig håller inte hela vägen. Visserligen är det nog inte meningen att de ska göra mig till en zombie, helt utan humör...men jag trodde att jag skulle bli lite mer stresstålig. 

Vi har stopp i köksvasken, ingen katastrof i sig, men det har lite i taget förvärrats och nu är det totalstopp. Det som nu har knuffat mig över kanten är att jag sagt till sambon flera gånger sedan innan jul, att det håller på att bli stopp och han har sagt att han sak ta itu med det. Nu har ett litet problem blivit stort.

Idag hände följande. Jag var tvungen att åka och handla, allt var slut. Sambons föräldrar skulle komma på middag. Vasken stopp, när jag sedan plockade ur bilen började jag städa den oxå och hittade massor med godispapper och skräp. Jag äter inte godis! 

Irritationen började krypa i kroppen på mig, det började brista när jag kom in och såg att vasken fortfarande inte hade tömts för vatten,,, alltså totalstopp. Och just då kommer hans föräldrar och han råkar ringa mig....det blev inte så bra. Jag talade om hur läget var och påpekade att han var slarvig. Svärföräldrarna ville ha kaffe och det fixade jag då. Plockade undan det handlade, skalade potatis och morötter. Sambon kom hem. Eftersom jag låtit väldigt irriterad i telefon så satte han igång med att försöka rensa vasken....mitt i matlagningen...jag sa inget, försökte ordna med maten och irritationen bara steg.

Köket såg till sist ut som en bomb hade exploderat, men maten blev god. Alla blev nöjda. Svärföräldrarna åkte hem. Sambon försökte rensa vasken igen, utan gott resultat. 

Jag rensade lite ogräs, och när han satt ihop rören igen så gick han iväg på dass. Fick telefonsamtal och jag tittade på disken. 

Det kokade i mig, men jag diskade. Tömde diskbaljan 4 gånger ut i trädgården... höll på att halka på vattenspill, torkade disken och av allt som var nersolkat. När jag var helt klar kom sambon och jag brast totalt.

Inte ok att samla på sig och sedan explodera, jag vet att han gör så gott han kan, men med tanke på hur det brukar bli så kunde jag inte hålla inne. 

Oftast säger han att jag ska låta disken stå och då vet jag att den får stå tills jag tar det....hur många dagar det än tar...

Felet är att jag tjatar om att han inte gör saker med en gång, utan skjuter upp det tills det nästan är för sent eller tills ett litet problem blir till en jättestor katastrof. Och att jag just måste tjata eller göra det själv.

Men om jag måste ta itu med allt själv för att det ska bli gjort, då kan jag lika bra bo själv känner jag. Just nu känner jag så, och även att jag blir tagen för given som städ/ kock / tvättkärring.

Detta är inte enbart klimakteriebesvär, men alla känslor förstärks kanske av denna period. Samtidigt är det ju inte meningen att man inte själv ska känna sig stöttad och hjälpt.

Resultatet blir att man får en personlighetsförändring på 2 sekunder, först lugn, nöjd, glad och BAM så blir man hin den håle själv....

Mår nog bättre imorgon... kanske

En döende hyperkondriker

Jag är en hyperkondriker. Jag erkänner att jag är oerhört rädd för att dö! Även om min nervsmärta har varit en del av mitt liv i många år, så letar jag hela tiden tecken på att det är något annat jag lider av än just det vanliga. Hjärtat har speedat iväg flera gånger, vilket då tyder på att en hjärtinfarkt är på gång, även om jag gått igenom scanning och en massa annat. Hjärtat är i bra form! 
Ok, nästa... Ont som in i helsike i benen, har även haft detta i flera år, men nu....nu är det garanterat blodproppar, i båda benen på en gång! Men nä, det är ju faktiskt lipödem som sitter vid knäna och som trycker på muskler och nerver, eller oxå är det invärtes åderbrock, inget annat.

Nu har jag haft influensan i snart två veckor. Under denna tid har jag verkligen varit döende fyr fem gånger. En bekants mor hade just influensan och fick blodförgiftning som följdsjukdom och dog, 57 år gammal! Efter det blev jag sämre och var övertygad om att jag oxå skulle få detta, om det inte var lunginflammation. 
Detta är psykiskt påfrestande! Min hjärna är helt övertygad om att där är något farligt fel på mig och det kan man kanske säga att där är. Att gå runt och må så här, att hela tiden känna efter, att tro att man inte är frisk, ja då blir man till sist riktigt rejält sjuk. 

Jag äter just nu antidepressiva tabletter och faktiskt så mår jag en hel del bättre. De hjälper både mot klimakteriebesvären och den underliggande depression som jag lever med. 
Jag trodde inte jag skulle ramla ner i källaren igen, men tydligen var jag på väg dit med stormsteg. 
Inga irritationsutbrott och inga "hela världen hatar mig" känslor. Sambon klarar sig undan en hel del utbrott, och han har verkligen fått ta mycket. Tror inte det var det han skrev på för när vi flyttade ihop. 
Men för att jag ska bli av med hyperkondrin får jag nog se till att börja på KBT igen. 

JAG

Jag har börjat med antidepressiva tabletter. Jag har ingen aning om om det är klimakteriet eller om det helt enkelt bara är så att jag är deppig. Men eftersom jag inte kan ta östrogen, och eftersom jag har de klassiska tecknen på just klimakteriet, så gissar jag det. Jag har varit nere i källaren så jättelänge nu och det gör inte bara mig illa, R faller också ner i källaren med mig. Han är helt underbar och samtidigt så irriterande. Jag vet fortfarande inte om han älskar mig, eller om det bara är av ren bekvämlighet att han stannar. 
Men nu har jag börjat käka de där tabletterna som ska lyfta mig och då samtidigt lyfta oss.... kanske.

Igår var jag med Paula på Mindfuckness! Föredrag. Riktigt hjärnomskakande. Det handlade om att ta reda på vem JAG är. Konstigt, men det skrev jag massor om för en tid sedan... att jag inte riktigt var klar över vem JAG är. 
De pratade även om ett uttryck som alla använder..."Att tänka utanför ramarna!" De menade "Vilka djävla ramar?" Där fick jag en ordentlig AHA-upplevelse. Vem sätter ramarna? Jag själv såklart, eller normerna som det är menat att vi ska leva efter. Om man inte sätter några ramar så behöver man inte kämpa som en dåre för att tänka utanför dessa, eller hur? Det blir helt enkelt Free space! Ramarna kan ju vara så mycket och när man väl satt upp dom så kan de bli lika tjocka som murar. Därmed inte sagt att vi inte behöver vissa normer att gå efter, etik och moral är viktigt att ha. Rätt och fel måste man lära sig. 

Att begränsa sig är farligt, men att träda över vissa gränser kan vara ännu farligare. Så om man vill vara fri i tanke och levende, utan ramar, så bör man ändå ha normerna. 
Det är helt enkelt löjligt att använda det där uttrycket! För att hitta en lösning på ett problem så måste man kanske "Tänka utanför ramarna!" Men det är ju det man man måste göra för att just hitta en lösning! Annars kommer den för alltid att vara olöst!

Min hjärna går på högvarv just nu. Jag har beslutat mig för att hitta JAG. För min egen skull! Det enda jag är rädd för är att jag inte hittar JAG!

Åter igen ett försök att reda ut mig

Åter igen ett start again prov. Allt är raderat och det utan att läsa igenom det jag skrivit under 2013. Ett sätt att verkligen kolla igenom mig själv som jag är nu.

Sedan januari har R och jag gått på yoga och vattengympa. Vi fick ett halvårskort var av våra familjer. Vilken lyx! Vi har även använt möjligheten att kunna använda anläggningens spa så ofta vi har kunnat. Men är det inte konstigt! När man använder denna lyx och gör det till en vana så försvinner njutandet lite, inte helt, men det blir liksom inte längre en speciell känsla av att man upplever något priviligerat. Fast det är just det! Vi kan göra det just detta halvåret och sedan säger ekonomin stopp. Men vi gör det ännu och njuter. Ibland orkar jag inte och då stannar jag hemma helt enkelt. Vilket privilegium att ha just det valet. Att tacka nej till lyx. Att sitta i ett varmt bad utomhus i den kalla luften och sedan in i en bastu om man vill det. Att ha fått lära sig yoga och att därigenom hjälpa kroppen att må bättre. Att även mjuka upp och lite grann lära sig att lindra det trasiga sinnet. 

Det är vinter. Och det har varit en ovanligt kall och lång sådan. Mörkret la sig redan i oktober och även meterologer har uttalat att det har varit de mörkaste månaderna på minst 25 år. Snön kom i mars! Och det ganska så rejält. På bara 2 timmar blev barmark till vitmark och snön yrde så att man knappt såg en hand framför sig. Men det blev verkligen vinter. Visserligen är det väg mot slutet av just den årstiden, men ändå ännu vinter. Kallt och snö, töar och regnar, och sedan kallt och snö igen. Så det var väderleken!

Jag är så in i bomben trött. Av någon anledning så är jag tröttare här hemma, speciellt efter att vi eldat i kaminen ett par timmar. Börjar tro att den sköna värmen som eldstaden sprider kanske inte är så bra för luften i rummet. Trött, svider i ögonen och bara så totalt trött från det att jag vaknar på morgonen.

Så fort jag kommer ut känns det bättre. Men orken att ta sig ut finns inte, man måste dra på sig en massa varma kläder och det är en jobbig procedur som inte tilltalar mig speciellt mycket just nu.

Jag skyller även på årstiden, måendet blir helt i botten just vid denna tid. Jag trodde i mitt naiva sinne att klimakterieperioden skulle avta, men ack vad jag har bedragit mig.

Vallningarna har avtagit, men ersatts av extra uselt mående och en kraftlöshet som bara kan beskrivas som totalt orkeslöshet. Jag har från och med idag ökat D-vitamin intaget med en extra brustablett. Samtidigt har jag varit tvungen att ta ångestdämpande och det känns som att ha nått ett bottenläge. Men eftersom jag inte vill ha östrogentillsatts så har jag inget annat val. Istället för Xanor och stesolid som läkare har skrivit ut till mig, så gör jag valet att prova annat, Citolopram, eller vad hundan de nu heter. Livet rinner ifrån mig för att jag inte tar tag idet och lever. Alla negativa tankar fastnar på mig som om jag vore en magnet och jag har verkligen inget att gnälla över. 

Denna kropp jag har håller på att ramla i sönder och den enda jag kan skylla på är mig själv. Jag ser enbart i spegeln när jag lägger en make upp, jag koncentrerar mig helt på just målandet, ser inte den gamla slitna duken som färgen hamnar på. När jag är klar så har jag ibland lyckats dölja lite av det ansiktet som jag inte känner igen. 

Kroppen bulnar ut på fel ställen, och det som ska sitta uppe håller på att ramla neråt. Det gäller även det som sitter inne i kroppen. 

Jag har tappat min urinblåsa! En taga sprang jag och pinkade stup i kvarten, speciellt om jag skulle iväg någon stans. Det trängde på hela tiden, det får jag medicin för nu. I stället måste jag gunga fram och tillbaka när jag sitter där på toastolen för att få ut allt, så jag inte råkar pinka på mig om jag nyser, hostar eller får en skrattattack. (det sista händer nu för tiden väldigt sällan) Och det kan åtgärdas, operation! Men gynekologen anser att det inte ska påverka mig så, eller besvära mig på något sätt, för det är ju ett litet framfall. Blåsan har ju inte ramlat ut och dinglar mellan benen på mig än, och om den skulle råka ramla ut lite så är det ju bara att stoppa upp den igen, iiiiiinga problem... enligt henne! Så nä, hon anser inte att jag behöver en operation för den kanske inte hjälper mig??? 

Jag går fortfarande och väntar på det där telefonsamtalet som hon skulle göra till mig...den 6 mars! Jag har nämligen tänkt fråga henne om hon har ett sådant framfall, vilket jag är övertygad om att hon inte har! Ändå kan med säkerhet i rösten sitta där och tala om för mig att det inte vållar mig några som helst besvär! 

Jag har ju för fan Tenaskydd! Vad tror hon jag använder dom för!

Men jag ska ha psykofarmaka som ska ta bort min ilska mot läkaren och mot alla andra djävla idioter till läkare som inte fattar ett skit om klimakteriet och om inälvor som ramlar ner. Och så undrar vissa varför man är deppig?

Jag fick en fråga av en bekant. Hon tycker att jag gnäller en hel del, att jag framställer mig som ett offer och kan inte riktigt förstå varför jag inte kan gå framåt utan stannar kvar i det förflutna. Frågan var "Är du rädd för att dö?" Jag blev lite stel, men kunde bara svara "Ja, ja det är jag faktiskt!" Varför? Ja, varför egentligen? 

Det är inte bara på grund av klimakteriet som den känslan finns, det har varit så i hela mitt liv. Och jag har tänkt och tänkt över just varför.

Jag är rädd för att dö utan att ha blivit älskad för den jag är. Jag är rädd för att dö utan att ha levat och jag vet inte hur jag ska göra det, för ingen har lärt mig, eller visat mig vägen till det levande livet.

Jag är rädd för att dö utan att ha lärt mig att lita på någon vuxen människa, fast jag själv är medelålders så är jag inte det i huvudet. Jag har inte förmågan att fullfölja mina egna önskemål framför andras....och jag har inte orken att kämpa för att göra det. 

Det är inte buhu alls som det handlar om, det är inte synd om mig, jag är inget offer! Men vissa människor förstår inte att man inte bara kan stänga av allt man gått igenom och bara blicka framåt. Det finns de som kan, de som använder svek och missförhållanden som en kraft till att klättra uppåt, men alla kan inte det. Det är inte bara så "lätt". Man gör inte alltid valet själv, eller rättare sagt, man tror inte man har rätt att göra det rätta valet. 

Jag är rädd för att dö utan att ha lärt mig att jag har ett värde! 

För hoppnings vis kommer de där djävla tabletterna ta bort alla dessa negativa tankar för när jag läser detta jag skrivit så är jag på väg att bli ett psykfall.

Och jag kan inte bara skylla på klimakteriet, det har enbart ökat skiten. 

Men om man skadar ett barn så växer det upp till en destruktiv individ om inte någon upptäcker att det behöver hjälp för att kunna helas. Jag simmar runt i en mellanvärld, men jag har ett mål innan min tid är slut. Och det kommer jag att försöka skriva ner så jag i alla fall själva kan se att jag gör något för att använda mig av skiten till något bra. 

Jag är faktiskt livrädd för att dö!

Förtiden knackar på

Av någon anledning simmar ordet "förlåta" runt i mitt huvud i dag. Ja det började faktiskt igår. Lite dåligt humör, försök att sätta igång en diskussion med sambon om absolut inget viktigt. Stirrig och trött! Spända muskler! Jo, jag vet nog anledningen! Min moder kommer hit idag!
Varje gång vi ska träffas så dyker det ordet upp i mitt huvud och jag börjar mer och mer tro att det är antingen min mormor eller morfar som sätter det där. Jag är hemskt ledsen, men jag kan inte förlåta!
Jag kan låta det vara, men inte förlåta, det är alldeles för stort steg att ta och för mig innebär det att jag då måste acceptera att någon skulle ha anledning till att skada någon och att det inte skulle ge konsekvenser! Det kan jag inte göra!
Min läkningsprocess är fortfarande igång, troligtvis blir den aldrig helt klar. De berömda Babystegen är inte så långa, men de går i alla fall framåt!

Jag låter henne ändå ingå i mitt liv, fast på mina villkor! Men ordet "älska" kommer aldrig någonsin att finnas från mig till henne. Och jag tillåter mig själv att känna så.

Som jag skrev i förra inlägget så har klimakteriet inneburit bra saker också. Att kunna säga ifrån och stå upp för mig själv har aldrig funnits i mitt vokabulär. Och ve den som trampar på mig för hårt. Tänk om jag kunnat detta när jag var ung. Ibland kommer tankar om reinkarnation och då tankar om att denna själ måste ha varit ett stort arsel i förra livet, bestraffning som blir mildare och mildare för varje nytt liv man får. Om man ändrar sig alltså. Mitt börjar blir mildare för varje år så antagligen är jag på rätt väg.

Bla bla bla....mitt liv har blivit så för att någon har behandlat mig si och så. Tänk om allt varit annorlunda....bla bla bla....Nä...nu är jag där igen och troligtvis, eller säkerligen är det för att besöket blir idag.

Tyvärr behöver nog alla människor en syndabock när deras mående och liv går åt pipan. Att ta ansvar för sitt eget tänkande och görande blir på något sätt oöverkomligt. De flesta, som jag, skyller på sin uppväxt och föräldrarna, och visst är det en av de stora byggstenarna i ens liv. Men ibland så smular dessa stenar sönder av väder och vind och man måste ersätta dom med bättre material, material som är uppbyggt på nya rön och då med bättre hållbarhet. Man kan och man måste, annars blir det  till sist som med gamla lerstenshus, ruiner! 

I vittringsstadiet kommer tankar som "vad är där för mening med mitt liv?" Måste där vara någon specifik mening? Om man satt sitt märke som en bra förälder och en bra människa så bör det vara tillräckligt. Tänk så många människoliv som gått ur världen, vissa har satt rejäla märken, genom dom har vi lärt oss om världens historia, både på gott och ont. Och med dessa i åtanke så har vi ändå inte lärt oss att vi kan ändra allt till gott. Vi vet att vi kan och de flesta av oss gör det, utan att hamna i historieböckerna. Det svåraste och största man kan göra, som sätter spår, det är just att vara en bra förälder till de som ska bygga bättre och starkare. Att ha kraften att bygga bättre än det man själv bodde i, är att gå framåt. Att sedan kunna se tillbaka och säga "detta gav mig riktlinjen till hur det inte skulle vara, jag kan bättre", det är styrka. Och det kräver självinsikt. 

Men idag är mitt sinne oroligt, fast jag vet att min styrka finns. Barnet inuti mig förstår fortfarande inte varför och hur det kunde bli så. Den vuxna delen av mig gör det till en viss punkt, men inte tillräckligt för att kunna förlåta. Den enda som bör förlåtas helt är JAG. Och ibland kan jag knappt det i heller. Och då kommer tankarna om att jag är en usel individ!   

Positivt om klimakteriet

När man har haft dåligt självförtroende så kan det kännas som en käftsmäll när man inte kan utföra det lilla man är bra på. För min del är det handarbete och att skriva. Skrivandet i sig är ju faktiskt en sorts terapi och när terapeuten blir sjuk och man har massor inuti sig som vill ut, ja då blir man lite vilse. När man får tennisarmbåge, eller vad det heter, och inte kan handarbeta, ja då blir man ganska så rastlös. I perioder har jag haft just det fysiska och det har inte känts bra alls. I2 år har jag haft skrivkramp, vilket inte heller har känts bra, men det gjorde att jag till sist tog steget och gick på KBT, kognitiv beteende terapi. Tänkte att det kanske var dags att få hjälp med att ändra lite på mitt tänkande och därmed också mitt beteende. Jag måste erkänna att jag var ganska skeptisk. Men faktiskt var det en mycket bra upplevelse. De verktyg som psykologen gav mig för att kunna förstå och gå framåt är nog den bästa gåva jag fått på länge. Jag önskar det hänt för flera år sedan, men då var jag kanske inte mottaglig för det.
Den lilla framtid jag har kvar är min, inte förtidens.

Att komma på att man älskar livet är en upplevelse i sig. Här står jag nu, snart en till 0a efter en siffra som jag inte känner igen som min, i klimakteriet, med fyra vuxna barn, med en hel drös barnbarn, med fibromyalgi och en massa hypokondriska sjukdomar som bara kan försvinna ut mitt huvud med hjälp av provtagningar. Med en sambo som har tålamod som en gud, men som samtidigt kan irritera mig till vansinne, med en kropp som förfaller totalt hur jag än gör, (vilket inte är tillräckligt). Alltså...jag är i desperat behov att ett totallyft och därmed även ett par miljoner i inkomst!

Inuti känner jag mig som 35 - 40 (för att vara realistisk) jag kan fortfarande hoppa och studsa,(med Tena i trosorna) känna spring i kroppen och stå och rocka loss till en superbra 70-tals låt.....japp... där hann ålderssiffran ikapp mig!! Jag kör med mitt vårskrik, som Ronja Rövardotter, fast kollar så ingen är i närheten, risken är kanske att de ringer psyk! Men jag gör det.

Plusset är att jag idag faktiskt inte bryr mig nämnvärt om vad folk tycker och tänker om mig. Jag beter mig kanske pinsamt ibland, pinsamt för mina närmaste, men det tycker jag man kan bjuda på, så länge man inte sårar, eller skadar någon. Jag vågar vara jag idag. Och ibland vet jag att Jag kan vara lite jobbig och gåpåig! Men jaget idag kan ta emot kritik, om det är befogat och om det läggs fram utan sarkasm... för det tål jag fortfarande inte.

Har jag blivit känsligare med klimakteriet som följeslagare? Både ja och nej. Det konstiga är att min självbild blev bättre, samtidigt är empatin lika hög som innan. Jag gråter lättare när jag ser andra gråta och även när jag pratar om saker som familjen gått igenom. Jag gråter även lättare av glädje. Visst blir jag irriterad, men vid eftertanke så är det inte lika lätt som förr. Att bli arg vid behov har visat sig vara en mycket bra terapeutisk medicin. På rätt sätt och utan att totalt explodera. Arg i småportioner hindrar dynamiten att smälla av. Faktiskt tycker jag att klimakteriet har gett mig flest fördelar än nackdelar. Mensen har jag varit utan sedan 2001, hysterektomi! Det jobbiga är kanske värmeflashen! Men även där finns det lite positivitet.... jag tränar mig själv att nonchalera dom. Fast jag vet att mitt ansikte blir rödare än rött och svetten rinner som spöregn från min kropp, så försöker jag att låtsas om ingenting...för om en stund fryser jag ju ändå.