Nu är jag säker på att dosen på de antidepressiva måste höjas. I 2 veckor har jag känt mig bra, humöret har varit helt ok och jag har sett positivt på tillvaron. Jag träffade äntligen en läkare som, bara genom att dra nageln över svullnaden på mitt ben, diagnostiserade mig med inflammation i benen. Efter ett par år med ont i benen och med en svullnad som ibland blev blålila, så har jag haft läkare som inte kunnat säga vad det är. Denna akutläkare, en icke svensk, har verkligen förbättrat min vardag.
Men nu kom dippen. Eller oron. Eller vad det nu är.
Min dotter har en tumör i halsen som måste opereras bort, vi vet ännu inte om den är god eller dålig. Hon håller på att gå upp i limningen av ångest för att deras företag kanske inte klarar sig. Hon har inte koll på tillvaron riktigt. Och jag kan inte råda henne, bara underlätta.
Sedan har jag gjort en tabbe. Jag är en fattiglapp, så är det, men jag har en inkomst, tak över huvudet och mat på bordet. Tabben är att jag lyssnade på ett ombud från pensionsföretaget Solidar. I kväll hörde jag på nyheterna att de skulle stängas av från pensionssystemet för att de kört med oärliga affärer. JAG HAR PANIK! Jag är nu livrädd för att jag ska sitta med minimalaste inkomsten när jag går i pension. Ikväll skrev jag ett mail till dom och hoppas nu på svar.
Egentligen tror jag inte att tabletterna hjälper på denna sorten dippar, men jag kan hantera situationerna bättre.
Gynekologen hjälper mig inte genom klimakteriet, min blåsa har ju ramlat ner, när jag blir kissnödig så måste jag rusa annars händer en olycka... jag känner mig oattraktiv och oälskad.
Det djävliga är att jag är så ung inuti, jag känner mig som 40 eller till på köpet yngre, jag har missat så mycket genom att deppa mig igenom minst 15 år.
Jag svettas och blir högröd i ansiktet. När man tror att det börjar lätta så PANG kommer detta skit igen.
OK, gnället är över! Nästan. Jag tror att min hjärna håller på att tilta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar