Vi har stopp i köksvasken, ingen katastrof i sig, men det har lite i taget förvärrats och nu är det totalstopp. Det som nu har knuffat mig över kanten är att jag sagt till sambon flera gånger sedan innan jul, att det håller på att bli stopp och han har sagt att han sak ta itu med det. Nu har ett litet problem blivit stort.
Idag hände följande. Jag var tvungen att åka och handla, allt var slut. Sambons föräldrar skulle komma på middag. Vasken stopp, när jag sedan plockade ur bilen började jag städa den oxå och hittade massor med godispapper och skräp. Jag äter inte godis!
Irritationen började krypa i kroppen på mig, det började brista när jag kom in och såg att vasken fortfarande inte hade tömts för vatten,,, alltså totalstopp. Och just då kommer hans föräldrar och han råkar ringa mig....det blev inte så bra. Jag talade om hur läget var och påpekade att han var slarvig. Svärföräldrarna ville ha kaffe och det fixade jag då. Plockade undan det handlade, skalade potatis och morötter. Sambon kom hem. Eftersom jag låtit väldigt irriterad i telefon så satte han igång med att försöka rensa vasken....mitt i matlagningen...jag sa inget, försökte ordna med maten och irritationen bara steg.
Köket såg till sist ut som en bomb hade exploderat, men maten blev god. Alla blev nöjda. Svärföräldrarna åkte hem. Sambon försökte rensa vasken igen, utan gott resultat.
Jag rensade lite ogräs, och när han satt ihop rören igen så gick han iväg på dass. Fick telefonsamtal och jag tittade på disken.
Det kokade i mig, men jag diskade. Tömde diskbaljan 4 gånger ut i trädgården... höll på att halka på vattenspill, torkade disken och av allt som var nersolkat. När jag var helt klar kom sambon och jag brast totalt.
Inte ok att samla på sig och sedan explodera, jag vet att han gör så gott han kan, men med tanke på hur det brukar bli så kunde jag inte hålla inne.
Oftast säger han att jag ska låta disken stå och då vet jag att den får stå tills jag tar det....hur många dagar det än tar...
Felet är att jag tjatar om att han inte gör saker med en gång, utan skjuter upp det tills det nästan är för sent eller tills ett litet problem blir till en jättestor katastrof. Och att jag just måste tjata eller göra det själv.
Men om jag måste ta itu med allt själv för att det ska bli gjort, då kan jag lika bra bo själv känner jag. Just nu känner jag så, och även att jag blir tagen för given som städ/ kock / tvättkärring.
Detta är inte enbart klimakteriebesvär, men alla känslor förstärks kanske av denna period. Samtidigt är det ju inte meningen att man inte själv ska känna sig stöttad och hjälpt.
Resultatet blir att man får en personlighetsförändring på 2 sekunder, först lugn, nöjd, glad och BAM så blir man hin den håle själv....
Mår nog bättre imorgon... kanske
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar