Positivt om klimakteriet

När man har haft dåligt självförtroende så kan det kännas som en käftsmäll när man inte kan utföra det lilla man är bra på. För min del är det handarbete och att skriva. Skrivandet i sig är ju faktiskt en sorts terapi och när terapeuten blir sjuk och man har massor inuti sig som vill ut, ja då blir man lite vilse. När man får tennisarmbåge, eller vad det heter, och inte kan handarbeta, ja då blir man ganska så rastlös. I perioder har jag haft just det fysiska och det har inte känts bra alls. I2 år har jag haft skrivkramp, vilket inte heller har känts bra, men det gjorde att jag till sist tog steget och gick på KBT, kognitiv beteende terapi. Tänkte att det kanske var dags att få hjälp med att ändra lite på mitt tänkande och därmed också mitt beteende. Jag måste erkänna att jag var ganska skeptisk. Men faktiskt var det en mycket bra upplevelse. De verktyg som psykologen gav mig för att kunna förstå och gå framåt är nog den bästa gåva jag fått på länge. Jag önskar det hänt för flera år sedan, men då var jag kanske inte mottaglig för det.
Den lilla framtid jag har kvar är min, inte förtidens.

Att komma på att man älskar livet är en upplevelse i sig. Här står jag nu, snart en till 0a efter en siffra som jag inte känner igen som min, i klimakteriet, med fyra vuxna barn, med en hel drös barnbarn, med fibromyalgi och en massa hypokondriska sjukdomar som bara kan försvinna ut mitt huvud med hjälp av provtagningar. Med en sambo som har tålamod som en gud, men som samtidigt kan irritera mig till vansinne, med en kropp som förfaller totalt hur jag än gör, (vilket inte är tillräckligt). Alltså...jag är i desperat behov att ett totallyft och därmed även ett par miljoner i inkomst!

Inuti känner jag mig som 35 - 40 (för att vara realistisk) jag kan fortfarande hoppa och studsa,(med Tena i trosorna) känna spring i kroppen och stå och rocka loss till en superbra 70-tals låt.....japp... där hann ålderssiffran ikapp mig!! Jag kör med mitt vårskrik, som Ronja Rövardotter, fast kollar så ingen är i närheten, risken är kanske att de ringer psyk! Men jag gör det.

Plusset är att jag idag faktiskt inte bryr mig nämnvärt om vad folk tycker och tänker om mig. Jag beter mig kanske pinsamt ibland, pinsamt för mina närmaste, men det tycker jag man kan bjuda på, så länge man inte sårar, eller skadar någon. Jag vågar vara jag idag. Och ibland vet jag att Jag kan vara lite jobbig och gåpåig! Men jaget idag kan ta emot kritik, om det är befogat och om det läggs fram utan sarkasm... för det tål jag fortfarande inte.

Har jag blivit känsligare med klimakteriet som följeslagare? Både ja och nej. Det konstiga är att min självbild blev bättre, samtidigt är empatin lika hög som innan. Jag gråter lättare när jag ser andra gråta och även när jag pratar om saker som familjen gått igenom. Jag gråter även lättare av glädje. Visst blir jag irriterad, men vid eftertanke så är det inte lika lätt som förr. Att bli arg vid behov har visat sig vara en mycket bra terapeutisk medicin. På rätt sätt och utan att totalt explodera. Arg i småportioner hindrar dynamiten att smälla av. Faktiskt tycker jag att klimakteriet har gett mig flest fördelar än nackdelar. Mensen har jag varit utan sedan 2001, hysterektomi! Det jobbiga är kanske värmeflashen! Men även där finns det lite positivitet.... jag tränar mig själv att nonchalera dom. Fast jag vet att mitt ansikte blir rödare än rött och svetten rinner som spöregn från min kropp, så försöker jag att låtsas om ingenting...för om en stund fryser jag ju ändå.