Läste igenom fler av mina gamla inlägg och såg att jag varit ledsen för att jag flyttat till mindre boende och att jag då inte kunde ha hela min familj hemma på middag, eller helgdagar, samtidigt. Om man tänker realistiskt på det så är det kanske lite svårt, vi är 16 personer just nu...och familjen växer. Man kan ju inte skaffa boende för att andra ska komma och hälsa på....inte alls realistiskt tänkande. Men......vi flyttade nyligen igen...ja...för ca 7 månader sedan. Till större så klart. Men absolut inte dyrare. Från att en kort period ha bott i en toppmodern tvåa, med öppen planlösning, så bor vi nu i en gammal skånegård, med torpargrund, öppen spis i ett stort vardagsrum, kamin i köket och elelement i sovrum och badrum. I vintras var det kallt som in i ...hoppsan... 12 grader i sovrummet, men jag har inte sovit så gott på länge. Här är även ovanvåning, till GÄSTER!!!!
Och en stor gammeldags trädgård! JAG HAR BLIVIT LANTLOLLA IGEN! Och jag mår bara så bra här.
Sambon trivs också som fisken i vattnet. Han fick ett eget hus till sina gamla fiskesamlingar. Och även inne i bostadshuset har han kunnat pynta till det så annat samlarmaterial passar in. Allt, eller det mesta, är gammeldags. Det är loppis som gäller för hela slanten.
Och....vi har plats till både hans och min familj på en gång!
Summa sumarium så mår vi ganska så mycket bättre.
Sedan var det ju det här med klimakteriet! Jag upptäckte, på ett ganska skrämmande sätt, att jag inte tål östrogentillsatts. Det gav mig rejäla dubbelslag på hjärtat. Trots otaliga undersökningar på hjärtmottagningen så kunde de inte hitta orsaken...då kom jag på att läsa innehållsförteckning och biverkningslistan på Divigellen. Japp...Efter alla dessa rädda veckor, otaliga undersökningar och läkare som oroligt konstaterade att de inte visste, så hittade jag själv felet. Efter 1 vecka utan gellen slutade dubbelslagen.
Men nu är jag helt utan hormontillsattser och därmed faller jag ner i humörgroparna med jämna mellanrum. Gråter och får häxbålsvärme inifrån.... antar att hela världen är emot mig och att jag är total värdelös....undrar varför alla hatar mig! Förstår inte varför sambon inte kan se att dammet flyger omkring i hemmet och varför han inte kan läsa mina tanka innan jag uttalat det jag vill ha gjort! Så...nu är vi tillbaka i klimakterieruta 1, dock får jag erkänna att det har blivit lindrigare....just nu...peppar, peppar och så vidare.
Bantingsomgånarna har avlöst varandra, LCHF har varit det senaste, i två omgångar. Får erkänna här också att detta sätt att äta har förbättrat min IBS, men i längden går det inte, för mig i alla fall, att äta på det sättet, med mängder med fett. Så jag släpper banteriet, äter det jag vill, men tänker försöka undvika chips och annat som innehåller mest kolhydrater, tror det kommer att fungera för mig bättre än annat.
Sedan är det nog dags att jag accepterar att jag har den kropp jag har. Den har gått igenom en hel del genom åren, så varför plåga den mer när jag är nu har hunnit igenom halva livet. Bulimi, 4 barn, Endometrios, diverse operationer (nä...inte kosmetiska) olycka, fibromyalgi och en massa olika bantningsdieter. (varav ingen har hjälp något nämnvärt!)
Alltså...som jag skrivit ovan...summa sumarium så mår vi ganska så mycket bättre...om man bortser från diverse små sidohopp To the dark side!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar